Mirakel är ett ord som bara säger halva sanningen

Tänk hur en dag kan vända. Vaknade med feber för tredje dagen i rad, låg hemma i soffan och tyckte synd om mig själv. Klickade in mig på Facebook och frågade Micke Nygren om han skulle ner till Mora. Det skulle han, resten är modern Sundsvall Hockeyhistoria.
 

Om man nu väljer att åka på EN bortamatch under denna säsong så var ju i alla fall det valet rätt. Helt rätt. Förutsättningarna känner ni ju alla till. Tre lag på samma poäng, ett måls skillnad mellan Sundsvall och Tingsryd, en plats i nästa års allsvenska och två platser i en läskig kvalserie neråt stod på spel.

Resan ner ägnades som vanligt åt teorier, spekulationer och vilda gissningar i hur kvällen skulle sluta. Allt från "9-0 till Mora men dom andra förlorar större" dryftades. Vi gick naturligtvis även igenom de andra lagens lägen och motivation. Nervositeten fanns inte riktigt där, antagligen för att jag kände mig lite uppgiven redan innan matchstart. Det var för många om och men för att det skulle kännas bra, vi hade ju inte saken i egna händer.

Och det började ju riktigt illa, 1-0 till Mora efter 2.51. 2-0 efter 10.06. Det kändes som godnatt redan då och frågan som man alltid ställer sig vid något tillfälle sådana gånger "vad fan gör jag här".... Sundsvall var riktigt skärrade i första perioden och för att lindra min okunskap på grund av för få sedda matcher frågade jag om det var så här det brukar se ut? Alltför ofta, fick jag till svar. Sundsvall kom dock ut till andra perioden som ett nytt lag och fick ett rejält tryck på Mora. En helt annan fart och en forechecking som inte enbart utgjordes av en person var skillnaden. Reduceringen kom drygt tre minuter in på perioden genom trotjänaren och grovjobbaren Jörgen Nordlöf. Mora dämpade Sundsvalls framfart med en smart tagen Time Out i mitten på den andra perioden och efter det hände inte så mycket åt något håll.

Den tredje perioden hann knappt börja innan Moragurun Mikael Simons kvitterade. Vild glädje och ett om möjligt ännu intensivare spejande på resultattavlan tog vid. Leksand var i underläge i större delen av matchen vilket gjorde att Sundsvall var väl medvetna om att man måste vinna. Sundsvall pressade på riktigt bra efter kvitteringen och för första gången kände jag att det här faktiskt skulle kunna gå, trots allt. Men mitt i pressen schabblar Sundsvall på offensiv blå och Niklas Bröms, av alla människor, kunde lite turligt få med sig pucken över hela banan och slå in sin egen retur. 3-2 efter 47.50 och just då kändes det som en enorm ridå ner.

Sundsvall kom också av sig helt i sin offensiv efter Moras ledningsmål men sakta, sakta jobbade man sig in i det igen och med mindre än tre och en halv minut kvar fick man chansen i power play. Djoos valde att inte avvakta med målvakten utan plockade Sandberg direkt vid tekningen. Sundsvall fick fast pucken och efter ett flertal avslut hamnade pucken hos Högström som spelade en puck rakt igenom Moras box till en Daniel Olsson som ur ganska snäv vinkel prickade det öppna målet. Direkt efter kvitteringen försökte Sundsvall få ner pucken i anfallszon men det gick inte riktigt. En dump rakt i magen på Moras målvakt var lösningen. Tekning i offensiv zon och Sandberg åter plockad av Djoos. Även denna tekning vinner man och efter ett par försök hamnar pucken hos Joakim Mattsson som med en snarlik passning som den Högström lade till Olsson lyckas hitta Pär Lindholm vid bortre stolpen och Pär gör inget misstag. Ledning för Sundsvall. Kalabalik, kaos och ångest. Så kan man sammanfatta känslorna. Sundsvall höll undan utan problem. Vilt jubel. Men, vad stod det i de andra matcherna? Jo, Troja hade vunnit mot Leksand, men dem låg vi före på målskillnad, värre var att Tingsryd kvitterat och spelade power play under slutminuten. Magnus Holmvall stod i direkt kontakt med Örebro och med spelare liggande över hela isen bröt det stora, vilda, galna jublet ut när Holmvall förkunnade att det slutade oavgjort i Örebro. Det var verkligen galet och beskrev nog på ett ganska bra sätt den press och ångest som truppen och supportrarna levt med under avslutningen av säsongen.

Efter matchen gick vi in till laget och fick dela glädjen med dem. Det kändes i hjärtat när man såg Daniel Olsson, i sin sista match efter över 500 matcher för Sundsvall fick han vara med och säkra kontraktet. Det var en blöt och ärlig kram som Daniel gav mig, antagligen även med lite inslag av tomhet i. 

Om jag tittar i backspegeln och letar efter liknande upplevelser så finns det faktiskt några. I betydelse och känsla räknat rankar jag dem så här:

1. Den säkrade platsen i Allsvenskan 1998/1999. Onsdagen 13/1. Förutsättningarna var glasklara. Tre poäng hemma mot nästjumbon Örnsköldsvik och platsen i Allsvenskan tillsammans med Timrå skulle vara klar. Allt var ju klart, vi hade planerat det mesta. Jag och Holmvall hade bestämt att vi skulle sitta på ismaskinen med varsitt champagneglas och skåla i pausen mellan andra och tredje perioden. Det stod 0-3 då. Den punkten utgick. Sundsvall svarade för en fantastisk uppryckning i sista perioden och i matchens sista minut lyckades Stefan Lindqvist handstoppa en puck precis vid blålinjen, störta vidare ner i sarghörnet och skicka in pucken framför mål där den då notoriske målskytten Marcus Sjöberg tackade för assisten och smällde in 3-3. Overklige glädje och festen efteråt på O´Learys går också till historien.

2. Gårdagens vändning mot Mora och resultatet som gick med i matchen Örebro-Tingsryd.

3. Vändningen borta mot AIK där man låg under med både 3-1 och 4-2. 5-4 målet efter 58.41 av Johannes Westring säkrade kontraktet den gången. Vi åkte stor buss ner och då var det inte tal om att vi var beroende av andra resultat. Seger och saken var klar. Halva styrkan av supporterbussen klev av i Uppsala för att fira segern med laget. En ritig batalj det också och när man vid 6-tiden på morgonen vinglade hem från Gärdehov efter att ha fått lift med spelarbussen hem så var det ändå med ett skönt leende.

4. Säkrat kontrakt efter att Piteå i sista omgången av kvalserien besegrat Örebro, samtidigt som Sundsvall besegrade Kovland hemma i i Gärdehofs Ishall. Slutskedet av den matchen följde jag bakom sekretariatet för att kunna se swehockey.se från Piteåmatchen. När man fick meddela klacken att det var klart var det en enorm känsla. Sune Bergman hade ringt Piteås dåvarande tränare Lars Lindgren för att försäkra sig om att de skulle vara motiverade. Något som de verkligen var sedan även de blivit behandlade som skit under bortabesöket i Örebro.

Min ranking! Och eftersom jag sett samtliga tillfällen så kan jag ju tycka  :-)

Dessa fyra matcher har en sak gemensamt, jag var på plats vid samtliga. Funderar faktiskt på om någon mer varit på alla dessa fyra? Av spelarna var väl Olsson med på första och sista. Nordlöf på de tre sista. Holmvall? Har för mig  att han inte var med mot AIK men jag kan minnas fel där.

Ja vad säger man då inför nästa säsong? Förhoppning är ju i alla fall att man tack vare ca fyra månaders längre tid för förberedelse skall komma väl rustade. Med facit i hand var det som hände och på det sätt det skedde, dvs utan dyra rockader på tränarsidan, det bästa som kunde hända. Jag säger inte att det var rätt, för det tycker jag fortfarande inte, men det var det bästa med facit i hand. I mina ögon behövs en ny tränare och sedan börja bygga ett lag och forma laget efter den form av hockey man vill spela. Ekonomiskt ser det ju bättre ut än efter någon säsong som jag kan minnas.  

Ibland är det overkligt skönt med sommarlov.....

Kommentarer

Logga in på forumet för att kunna kommentera.

Anna N
Wednesday den 16 February, 2011.

"Församlingsparty"?

Låter som detta är en träff med kyrkliga förtecken.
Hoppas inte hela den kyrkliga församlingen dyker upp bara!

Jonas
Wednesday den 16 February, 2011.

Nej det är inte Nicke som skrivit denna, blev bara såeftersom jag redigerade en befintlig artikel istället för att skriva en ny :-)

Kolle
Wednesday den 16 February, 2011.

Minns Övik matchen (Nummer 1 på listan) hur bra som helst, trots att jag bara var 10år. Det såg så mörkt ut inför sista tredje att min farsa började prata om att åka hem, vilket aldrig hänt annars. Sen kommer vändningen! Minns att nån sköt nån raket utanför direkt efter matchen också. Ett av mina första och bästa hockeyminnen!